Vevve Jäderlund
Yoga World
Annons
Annons
Everyday YogaTala Ohm YogaYogaYoga med VevveYogalärarutbildning

Ett tårfyllt avsked – totalt jävla tillräcklig

I helgen var det sista träffen med vårterminens omgång av yogalärarutbildning. Jag hoppade rätt in i två sommarkurser som började i måndags, och har checkat av en lång lista av administrativt arbete fram tills igår. Så jag har inte kunnat ta mig tid att landa i det hela och reflektera förrens idag.

Detta var min tredje grupp, och varje sammansättning av människor blir en egen upplevelse. I första gruppen pratade vi mycket om prestation, i andra gruppen blev det snabbt personligt och öppna hjärtan hela vägen. Den här gruppen började med tre lager stålrustning som under resans gång har tagits av för att ge plats åt sårbarhet och mjukhet.

Såklart påverkas min upplevelse av utbildningen också vart jag är i mitt liv och den här våren har varit bergochdalbana med mediciner och en riktigt tuff IVF-resa.
Jag vill mötas med ett öppet hjärta, som skapar trygghet för alla att våga leva i sin sanning. Stundvis under våra månader ihop har jag känt att jag kunnat leverera till min fulla 100%-iga potential. Men flera gånger har tilltron till mig, eller kanske mer till min arbetsinsats svikit. Med läkarbesök, en kropp som svajat och ett intellekt som kraschat (så många gånger som jag kommit på mig själv mitt i en mening och helt tappat all form av röd tråd) har impulsen att sätta upp en hög stenmur kallt mig.
“Jag som ska leda den här gruppen, måste ju veta allt, vara samlad, klar och upplyst. Alla tecken på annat än kristallklart fokus är svaghet”

Nej.
Nej, nej, nej.
Det är knas hur ofta vi går dit i oss själva, eller rättare sagt hur ofta jag kommer på mig att gå dit i mig själv. Att allt som inte är social media-redigerat perfekt är fel, svagt, misslyckande.

Men, jag kom på mig själv, Mitt i min grandiosa plan hur jag skulle fakea mig ur de sista delarna av utbildningen. Jag skulle visa upp den perfekta yogaläraren och de skulle falla hänlöst för min charm, bli mina minioner och tjäna mig troget för resten av livet…
Okej inte riktigt, men jag försökte hitta på sätt att gömma mina dippar.

Men så hörde jag mina egna ord, från de här fantastiska människorna allt eftersom de tog av sig rustningarna, visade mod och sårbarhet. Och blev påmind om kärnan i allt jag säger, förmedlar, vill leva: JAG ÄR TILLRÄCKLIG.
Och frågeställningen blev istället: “Jag som ska leda den här gruppen, måste våga vara ärlig, sann mot mig själv och visa mig sårbar. Alla tecken på annat än kristallklart fokus är mänskligt och vackert”

Minnena från denna utbildningsomgång, liksom de första två fyller upp en speciell plats i mitt hjärta. Och jag kommer bära med mig de här underbara, modiga, sårbara varelserna för evigt.

Sista dagarna fylldes med tårar, glädjedans och påfyllning av tilltro till vår egna awesomeness. Till mina nya ifrågasättande, modiga yoga rebeller: tack för allt ni gav av er själva, för ert äkta aktiva deltagande och för allt jag fick vara och utforska under vår tid tillsammans 🙏💫

Everyday YogaMindsetYoga

Ett långsammare liv fyllt av liv – hur får man det?

Idag har jag äran att presentera ett gästbloggsinlägg av Johanna Alvin. Hennes ord når mig alltid in i märgen, och jag bjuder in dig att verkligen ta dig tid att läsa hennes text med eftertanke.

Ett långsammare liv fyllt av liv. Det behöver inte betyda att allt går i slow motion, att ingenting händer, att stresspåslaget aldrig gör sig påmint eller att stadens brus aldrig når dina öron. Det handlar om att leva livet som det är. Att känna. Att uppleva. Vara i det svåra. Vara i det goda. Att följa med på färden var den än går.

Långsamt är ett ord som lätt kan förknippas med slöhet och lathet. Så är det inte för mig. Att leva långsamt är att leva livet. Mer.

Jag har skrivit en bok på ämnet. Den skulle varit klar för nästan ett år sedan. Texten alltså. Men det blev inte så. Det går inte skynda fram en bok som handlar om långsamhet. Livet händer hela tiden och ett utbygge av en yogastudio och en yogaskola skulle också få plats. Jag prioriterade det. För det handlar också om prioritet och disciplin att ha ett långsamt liv. Att inte snurra med i allt – det där som är så lätt hänt för de flesta av oss. Men nu är texten i sitt slutskede, illustrationerna igång och formgivningen ska ta fart. Spännande. Och lite läskigt. Det jag skriver om utgår från mig själv, sedan får läsaren ta det till sig på det vis som passar för den. Boken har sju kapitel med olika tema som är komponenter som varit viktiga för mig för att få ett långsammare liv. Ett liv som är fyllt av liv. Av närvaro. Av eftertanke och av aktiva val. Sedan blir det inte alltid som man tänkt sig. Men det går också att förhålla sig till.

Varje kapitel har också reflektionsfrågor och tips så du kan applicera det i din egen vardag. Här kommer ett utdrag ur det första kapitlet – Den som har mest att göra vinner inte.

Den som har mest att göra vinner inte. Det önskar jag att jag hade fattat för länge sedan men det kommer säkerligen ta hela livet. Jag har dock kommit en liten bit på vägen. Många år av att trycka in så mycket som möjligt slutade i katastrof. Man kan säga att jag kom sist. I livet.

Ständig ont i magen, huvudvärk, utslag och inflammationer i ansiktet, askgråhudton, ständigt irriterad, hejdlöst gråtande flera gånger om dagen och panikångest. En krypande känsla längst halsen, som om någon klänger längst med strupen och vägrar släppa taget, kryper upp mot huvudet och till sist slukar allt. Krampaktiga händer fryser armarna hela vägen upp till hjärtat. Revbenen drar sig närmare varandra tills det inte finns någon springa att pysa ut andningen genom längre. Min diagnos var utmattningsdepression. Diagnoserna är ändrade idag och innebär olika saker men för mig spelar det inte så stor roll vad den kallas för. Det är orsaken som är roten. Jag hade inte så mycket sömnbesvär när jag var sjuk, vilket annars är väldigt vanligt, jag vaknade inte mycket på nätterna.
Däremot tog det en evighet innan jag kunde somna. Allt som snurrade, det jag inte fick glömma bort, det jag undrade över om jag gjort rätt eller fel, tog någon illa upp, varför gjorde någon så mot mig, varför tar ingen sitt eget ansvar och varför ska jag behöva ta det ansvaret? Snävt i blicken och uppsnurpet i halsen – det var så jag levde. Länge.

Utåt sett ser det ofta ut som att vi gör hur mycket som helst och inte alls har någon tid över. Det verkar ligga någon form av status i det. Och ibland en förväntning i arbetslivet att vi ska gå från att vara människor till att vara maskiner. Men inget är som det ser ut att vara. Det ligger mycket hopp och förtvivlan och hårt arbete bakom det mesta. Arbete. Barn. Familj. Sjukdomar. Mänskliga öden. Ekonomi. Självbild. Ödmjukhet inför vad något faktiskt kräver i tid och energi kommer man långt med. Ödmjukhet inför en själv och ödmjukhet inför andra.

För dig som vill läsa mer så kommer boken efter sommaren och vill du få info om förhandsbeställning får du gärna signa upp dig på mitt nyhetsbrev på johannaalvin.com

Du hittar mer av Johanna här:
Blogg
Instagram
Yogastudion FLOW

foto: VegaFoto
23 maj, 2019 | 4 KOMMENTARER!
Min YogaspaningTala Ohm YogaYogaYoga med Vevve

Medveten närvaro – inte alltid så angenämnt

Vi är en vecka in i Mindful Maj, och det är superkul att så många hakar på mina LIVE-sända meditationer på instagram.
Min plan för Maj var en mjuk, härlig månad. Ett perfekt tillfälle för medveten närvaro helt enkelt.
Jag hör dig skratta när du läser den meningen, jag skrattar själv. Fin tanke, men naivt. När någonsin flyter livet som vi planerat?
Väldigt sällan för min del iallafall.
Så även denna gång.

De senaste veckorna har levts med andan i halsen. Det har varit en hel del utmaningar på det privata planet, många jävligt obehagliga möten och tungrodda situationer. Jag har flera gånger trott att jag skulle bryta ihop, men funnit mig själv kvar stående på båda fötterna. Storgråtit tro inget annat, men ändå med total stabilitet inom mig. Och med det har jag tagit mig igenom allt.
Nu är jag ute på andra sidan och inser att jag tryckt vissa saker åt sidan, dövt massa andra saker för att ha orkat med. Och det kommer ikapp.
Såklart.

Det är grejen med självutveckling och reflektion, med yoga och medveten närvaro. Det är inte alltid så jävla angenämt. Vissa passager är rikligt jobbiga, fyllda med skav och triggar alla impulser att avbryta, vända tillbaka, ge upp.
Ibland är det värt att trotsa rädslan, ibland backar jag och återkommer när det känns mindre jobbigt, och jag känns starkare.

Hur upplever du det?
Upplever du ständigt flyt?
Eller är det mer en halvlurig bergochdalbana som svänger ner när du minst anar det?

Jag har utlovat tips här på bloggen under Mindful Maj. Min tanke är att spela in nya meditationer och yinyogaklasser… meeeen med vår hastigt påkomna flytt, en ny omgång av IVF och Chewbacca som rockar unghundstrots kommer det bli i slutet av månaden, just nu får ni hålla till godo med allt det grymma som redan finns på min Youtube-kanal.
Först ut tips på mantrameditation för nybörjare:

Läs mer:
Majja har bloggat om lite mer angenäm medveten närvaro
och Johanna delar hur hon skapar plats för långsamhet

6 maj, 2019 | 2 KOMMENTARER!
Everyday YogaMin Yogaspaning

Mindful Maj – Meditera varje dag med mig

De senaste månaderna har varit kaos för mig, vilket märkts av i min (bristande) närvaro på blogg och instagram. Det har känts så skönt att strunta fullt i det och fokusera min energi på annat håll, där den behövts.

Det har varit ungvalptrots, operation och… ba, bada baaaam – vi har köpt nytt hus! Så med en opererad Martin har jag fått rå om honom och putsa på huset. Imorgon är det fotografering för att lägga upp vårt hus till salu och nu känner jag att jag behöver, och har tid att prioritera min yogapraktik mer igen.

Därför kommer det så galet passande att jag planerat Mindful Maj med Majja och Denice denna månad. Under hela maj är det fokus på mindfulness, meditation och yin här på min bloggen. Jag kommer dela yinyogaklasser, tips och texter samt LIVE-sända en guidad meditation 05:30 på min instagram varje vardag. Jag teamar upp med Majja och Denice som också kommer dela tips, klasser och hur de gör för mindfulness och meditation i vardagen. Majja delar på bloggen och Denice kommer dela på sin Instagram.

Så med start imorgon 05:30 ses vi på min instagram. Meditationen ligger uppe i 24h så du kan göra den när som helst du vill och det passar under dagen.

30 april, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Everyday YogaTala Ohm YogaYogaYogalärartips

Vi yogalärare borde samarbeta, inte motarbeta varandra – Victoria Carp

Idag gästar Victoria HellcatsYoga bloggen och pratar om hur vi som yogalärare borde samarbeta.
Hur gör du, ser du andra yogalärare som kollegor eller konkurrenter?

Jag har fått äran att gästablogga här, och tänkte delamins tankar kring samarbeten och support, oss yogalärare emellan.
Innan jag började skriva på den här texten funderade jag på vad jag skulle utgå ifrån, vad som skulle vara min grund och inspiration.

En tydlig yama? En obskyr sutra? Betydelsen av självaste ordet “yoga”? Alternativen var en del, men ganska snabbt landade jag i det som kändes klarast: sunt förnuft.
Jag gissar att vi inte kommer vara helt överens om allting, men en sak kan vi väl vara rörande överens om: det är ju inte en helt lätt branch vi gett oss in i.

Om ni som jag hade en något naiv förväntan om att alla yogalärare är snälla och rara mot varandra – det är ju ändå YOGA vi sysslar med – antar jag att ni blev lika chockade som jag när ni väl tog steget ut. Rykten, skvaller, brutna löften och besvikelser är precis lika vanligt i vår bransch som i vilken annan som helst (av de jag testat på i alla fall, och de är en del).

Frågan jag ofta ställer mig då är: är det rimligt att ha högre förväntningar på människors beteende mot varandra i den här branschen än någon annan? Är det rättvist?

Jag menar; vi predikar ju om empati, godhet, ödmjukhet och inkludering. Öppna sinnen och öppna hjärtan. Vi praktiserar ju för att ge, utan att förvänta oss något tillbaka. Att distansera oss från allt som egentligen inte är sant, för att närma oss vårt innersta, sanna väsen där det bara finns ren kärlek.

Fast å andra sidan är vi ju faktiskt bara människor.

Det är en svår balansgång. Att självreflektera och vara den där observatören som ser och sen uppmärksammar oss på vårt beteende, tankar och reaktioner är ett ständigt arbete som kräver 100% närvaro och fokus.
Ibland funkar det fint, och ibland går det käpprätt åt helvete.
Och det är ju förstås helt okej!

Jag vågar ändå ifrågasätta om vi, generellt, gör så gott vi kan i frågan om hur vi behandlar och ser på varandra just i vår branch. Ser du kollegor, eller konkurrenter?

Jag upplever ibland att rädslan för konkurrens och att tappa elever/uppdrag ligger bakom många av våra val; t.ex när det gäller att rekommendera varandra eller att dela med oss av våra tips och tricks.

Vevve skrev ett blogginlägg för ett tag sedan om hur försörja sig som yogalärare, och i kommentarerna som blev på facebook kom vi att prata om att vi som yogalärare borde prata mer löner/arvoden med varandra. Exempelvis så vi tillsammans kan jobba mot en allmän höjning av standardarvodet för vårt arbete. Det är en viktig fråga, med tanke på att saker som “exponering” i många fall fortfarande anses som en rimlig ersättning för allt det jobb som ligger bakom att planera och hålla en klass. Att inte vilja diskutera det med varandra gör det väldigt svårt att jämföra och kunna agera för en förändring.

Konkret exempel: jag blev nyligen tillfrågad att köra en klass på ett yogaevent där jag aldrig fått betalt tidigare, och kände att jag inte var okej med att jobba för “exponering” mer. Jag frågade en annan lärare som också undervisat där ifall hen hade fått betalt, vilket hen hade.
Jag behöver knappast förklara varför den informationen var rätt hjälpsam för mig, eller hur? Om vi är mer öppna för diskussion och att dela med oss av diverse “inside information” så kan vi lyfta varandra och hela syftet med yoga framåt.

Prata om pengar så vi kan få rimligt betalt för vårt arbete (och som i mitt exempel, gärna ens få betalt).

Följ varandra på sociala medier, ta varandras klasser och använd varandras nischer och kompetenser för att fortsätta utvecklas själva, men också för att generera fler elever och mer jobb till varandra, vilket i slutändan ger en sak: MER YOGA.

Vi skjuter oss själva i foten när vi låter rädslan för konkurrens och ens egna osäkerheter ta över och stänga ute våra kollegor. Du kommer inte vinna över alla elever i hela världen till dina klasser för att du vägrar tipsa om andra lärare, men ditt elev-flöde kommer sannolikt stagnera en del. (Och även OM du skulle lyckas med det – betyder det verkligen att du är en “bättre” yogalärare?)

Och du kommer definitivt inte utvecklas som människa genom att prata bakom ryggen på andra och avsiktligt sabba deras möjligheter till jobb genom att undanhålla information du vet skulle få en elev att kanske välja en annan klass än din.

I alla fall inte till det bättre.

Om en av mina elever vill fördjupa sig i anatomi, vilket inte är min starka sida, hänvisar jag till t.ex. Vevve. Eleven får det hen vill ha, och jag kanske t.o.m. blir inspirerad att studera mer anatomi.
Om en elev är ute efter mjukare och mer inkännande flöden, tipsar jag om Jenna Svensson snarare än mina egna klasser som präglas av intensitet och svett. Nästa gång eleven hör sin yogakompis efterlysa tuffare klasser, kanske hen tipsar om mina.

Runt, runt, runt går det. Men för att det ska snurra på, behöver vi hjälpas åt.
Det är inte raketforskning.
Det är good ol’ sunt förnuft.

“The world is bondage when actions are done just for your own sake. Therefore, Arjuna, make every action a sacrifice, utterly free of personal attachment.” Bhagavad Gita, 3.9 (ur “The Living Gita” av Sri Swami Satchidananda)

Med kärlek, Victoria Carp

IG: @hellcatsyoga
FB: /hellcatsyoga
E-Mail: hellcatsyoga@gmail.com

16 april, 2019 | 8 KOMMENTARER!
1 2 166

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.