Vevve Jäderlund
Yoga World
MindsetTala Ohm YogaYoga

Vad är tacksamhet för dig?

Igår var jag och herrn i huset ute på en lunchpromenad – det gäller att ta vara på soltimmarna när de presenterar sig – och som alltid avhandlades många ämnen, men det som fastnade i mitt huvud var vårt samtal om tacksamhet.
Nu är det dock så att jag är kass på att återberätta saker, än värre i text, så jag ska inte ge mig på en “Ja ba, han ba, vi ba” förklaring av samtalet. Jag ska försöka förmedla poängen istället.

Ni som följt mig ett tag vet att jag kör hårt på #TacksamhetsTisdag, en dag i veckan då jag på instagram och/eller i bloggen försöker lyfta en sak jag är lite extra tacksam för. Jag skriver på “instagram och/eller i bloggen”, för nu är det en del av min vardag att stanna upp och vara tacksam, men från början var det inte så.
Jag har länge levt med “gräset är inte bara grönare utan också längre, frodigare, skönare och lyckligare på andra sidan“-mentaliteten, en ganska skadlig och obra mentalitet, den skapar liksom inte så mycket glädje eller chanser här i livet. Tack och lov insåg jag att jag sportade offerkoftan dagligen och valde att göra något åt det, för att vända skeppet.

Det gick inte på en dag, och jag kan inte säga att det var en enskild handling som fick mig på rätt väg, men en viktig del i det var att känna tacksamhet. När jag känner sann tacksamhet för mig och mitt liv spelar det ingen roll att gräset är  grönt, långt, frodigt, skönt och lyckligt på andra sidan, för det tar inte från mig och min glädje eller framgång. Det är väl bara underbart att det går bra för flera och att så många som möjligt känner sig glada i sitt liv?

Att börja, aktivt, lyfta en sak i veckan och få dela med mig av det, samt se många andra följa med i #TacksamhetsTisdag gjorde att det lätt “rann över” till anda dagar, och andra tillfällen. Jag kunde en kall, grå torsdag se några vackra blommor som jag bara stannade upp och njöt av, eller mitt i ett träningspass sköljas över med tacksamhet för att jag hade en hel kropp som var stark och kunde röra sig obehindrat. Små saker kunde göra min dag och jag började uppskatta så mycket mer än jag tidigare fattat att jag hade i mitt liv.

För att återgå till vårt samtal igår:
Jag har hittat mitt sätt att vara tacksam, och jag vet att med tacksamhet följer också en tillfredställdhet(japp nu är det ett ord) som gör att jag inte behöver titta över staketet på det andra gräset, för mitt gräs är precis som det är, ska vara och behöver vara för mig. Som alltid när en “har sett ljuset” vill jag ju förklara detta för alla, och få alla att komma igång med den här grejen som är tacksamhet, för att inse hur bra vi har det och inte vakna upp om några år med frågan “vad fan var det som hände?” i pannan.
Mister höll inte med, han tycker att jag har en för snäv syn på vad tacksamhet är, och bör vara, att folk faktiskt kan känna tacksamhet utan att artikulera det, för sig själv eller andra – men jag håller inte med om att han inte håller med.

Självklart förstår jag att en kan känna tacksamhet utan #TacksamhetsTisdag, och att alla hittar sitt sätt. Men jag tror att nyckel till “sann tacksamhet”(vad fan det nu är), eller till att faktiskt fatta sin tacksamhet, är att verbalisera den för sig själv – inte behövligt för andra. Men när vi tror att vi är tacksamma, utan att faktiskt stanna upp och andas in rosorna, känns det som att vi snabbspolar förbi och inte får alla härliga följder som kommer. Typ tillfredställdhet, minskad avundsjuka, lycka osv.

Vad tänker du?
Håller du med mig eller är jag ute och cyklar?
Hur känner du tacksamhet?

tacksamhet

4 kommentarer

  1. Jag håller med du. Helt och hållet. Jag tycker det är lite så med andra saker också, man tar saker ibland väldigt för givet. Det bara är där. Men inget sägs eller tycks någon gång. Allt rullar bara på och gärna ska hastigheten vara i 120. Lite samma med komplimanger och positiv feedback. Säger ingen något så vet man att allt ÄR bra, så är det bara. Men är saker och ting negativa så får man omedelbart reda på det. Varför inte stanna upp, se sin omgivning med andra ögon, se det positiva och faktiskt verbalt få ur det i ord. Lika med tacksamhet, allt rullar på och så funkar det. Men som du säger, en MÅSTE stanna upp och faktiskt se vad som finns runt omkring en.

    Galet snurrigt. Men du fattar, jag vet det 🙂 kraaaaam

  2. Jag har funderat och funderat och funderat över det här med tacksamheten. Jag har nog kommit fram till att jag fått med mig tacksamheten genom mina föräldrar. Jag har så länge jag kan minnas blivit uppmanad att stanna upp och se, höra och känna in allt fantastiskt jag har runtomkring mig och i mig. Jag har ständigt blivit påmind om att jag är född privilegierad ur så många aspekter. Jag tror som du att det gäller att etablera och ankra in tankemönstret där tacksamhet ingår så att det övergår till att bli en naturlig del av tillvaron för att kunna känna livsglädje. Jag tror dessutom att tacksamheten för min del etsats in ytterligare efter varje genomlevd livskris.

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.