BLOGGMENY
YOGA WORLD
Everyday YogaMindsetTala Ohm Yoga

Jag skäms, och det gör jag rätt i

Så, jag har ganska många åsikter om allt och ännu mer. Åsikter som jag ibland (läs: 97,7% av gångerna) har svårt att hålla inom mig. Jag har kämpat hårt för att sänka ner det från 100% men det är en lång väg kvar.
Som ung vuxen trodde jag på total ärlighet, att säga allt jag tänkte, till den jag tänkte det om, på ett så vänligt sätt som möjligt men det skulle ändå sägas. Allt annat var oärlighet.

Jag vet inte om ålderdomen gjort mig vis, feg eller falsk men jag känner inte så längre.
Absolut tror jag på ärlighet men jag ser inte behovet att alltid proklamera det för alla… inte allid men tydligen väldigt mycket ändå.

Så till ämnet för dagen:
Jag har haft en relation med person A, en relation som till en början gav mig mycket lycka och kraft men som mot slutet mest lämnade en besk eftersmak. Detta är fortfarande ganska färsk och jag har inte helt hittat ett sätt att förhålla mig till hen eller det som hänt.
När jag ändrades – för det var vad som hände, hen gick inte från att vara awesome till unken, det var hur jag såg på vår relation och förhöll mig till denna som skiftade – uppstod en massa okuliga känslor. Bitterhet, besvikelse, sorg, irritation mm. Typ som att göra slut med någon (OBS det är alltså inte Martin jag pratar om) fast vi har ju fortfarande varandra i våra liv, delar vänner, bekanta och ses ibland.

I den här övergången kom då alla åsikter, som jag försökte hålla för mig själv (att älta sönder sin BBF och partner räknas som för mig själv), men ibland när ämnet kom upp med vänner kokade orden och åsikterna liksom över och sades högt.
Jag gör mitt yttersta för att inte snacka skit, och med skitsnack menar jag skvaller, osanningar, saker sagda enbart för att svartmåla någon annan. När jag märker mig i samtal som enbart ältar är jag tyst eller går därifrån. Men när övergår mina ord om min syn på saken från att vara besvikelse till skitsnack? Personen är ju inte i rummet och kan få delge sin historia.
När luftar jag mina reaktiva känslor och när slänger jag dynga?
Får jag aldrig prata om någon som inte är där?
Är det falskt att återge en meningsskiljaktighet till en part som inte alls är inblandad?

Om jag är ärlig mot mig själv har jag sagt något som inte är sant?
– Nej
Varför har jag pratat med andra än mig själv om detta?
– För att komma ut ur mitt huvud, lätta på trycket och få en nyanserad syn på det hela
Har jag sagt något i affekt, som jag sedan efter att ha lugnat ner mig ändrat syn på?
– Ja
Så…?
– Jag borde pratat med Hen, oavsett skälet borde jag hållit mina känslor och tankar för mig själv, tills jag tagit dem med Henom.

Gjort är gjort
Jag skäms vid tanken att Hen får höra om detta på omvägar, skäms för att jag fegat och nu får jag stå mitt kast.
Strimman av stolthet är att jag uppfattat mitt beteende och ändrat det, så siffran kanske nu mer är 93,9%?

Annons

Populärt från Yogaworld.se

1 kommentar

  1. Viktig fråga att ta upp! Och svårt! Hur tusan gör man för att vara/göra moraliskt rätt? Sånt här behöver lyftas mer! Kanske inte kommer till nåt svar direkt, och inte göra 100 procent rätt men närmare och närmare något.

Lämna en kommentar

Annons