Vevve Jäderlund
Yoga World
Everyday YogaTala Ohm YogaYogaYoga med Vevve

Brinna starkt utan att brinna ut – på väg in i väggen?

Jag börjar det här inlägget med att vänligt men bestämt avböja alla kloka råd och ord om att jag behöver andas, ta av mig skorna för att återkontakta moder jord, och grunda mitt första chakra. Att skriva sånt till någon du inte känner är inte välmenande, det är självhävande överlägsenhet. Som mansplaining fast, för spirituella…. spirisplaining?

Anledningen varför jag skriver detta är för att jag på senaste reflekterat över mitt flöde – facebook, instagram och blogg – och vad jag skriver och delar. Ni har fått följa med till Helsingfors och Köpenhamn för yogafestivaler, under workshops och prepp för yogalärarutbildning. Och livet verkar sådär kul och fyllt med härliga saker.
Det är det.
Också.
Men jag vill också dela mer av den andra sidan, att mina 150% av jobb, alla kul konvent jag åker på, workshops och utbildningar, sköna häng tar väldigt mycket tid. Och en massa energi. Så mycket att ibland orkar jag inte med något mer än att ligga på soffan och se på Netflix. De perioder det varit som mest har jag försökt vara noggrann och delat med mig av det också, även om min initiala reaktion blir att inte dela något alls, för vad fan hjälper det att gnälla? Sedan tar jag mig för det för att ge nyans till den klämkäcka bilden hos hälso/yogi bloggare och instagrammare, som de medvetet eller omedvetet tar på sig.

I helgen var det BollnäsEss, ännu en sak jag sett fram emot länge och ett delmål jag jobbat hårt för att att uppnå. För det är ju en av sakerna, jag älskar mitt jobb, eller mina jobb. Och jag älskar att vara bra på dem.
Jag växer när jag lär mig något nytt och märker att jag kan leverera kvalité. Jag älskar att göra, jobba, leverera, skulle bli galen och läcka all min energi av att göra inget. Det är helt rätt val för vissa, inte alls den vägen jag ska gå.
Här vill jag hänvisa till Johanna Alvins inlägg i ämnet “Att vara duktig är inte alltid något dåligt“. Mitt driv har tagit mig dit jag är idag, jag skulle inte vilja vara utan det. Det jag tränar på just nu är att kultivera det, använda mig av det, utan att styras av det.
Brinna starkt utan att brinna upp.

Så i början av förra veckan fann jag mig själv med andnöd och rusande puls, helt omisstagligt tecken på att tagga ner. Saken är den att som yogalärare, eller träningsinstruktör behöver du boka upp helger och event ett bra tag innan för att hinna marknadsföra. Och när jag i maj bokade upp i princip alla mina helger fram till november kändes det helt görbart. Jag hade dock liksom glömt bort att jag också ska jobba på Yogobe 80% så… ja då blir det 36-timmarsdygn ibland.
Därför har jag under vissa perioder det här året varit tvungen att avboka veckoklasser eller umgänge med vänner. Först och främst för att själv inte gå sönder, men också för att kunna hålla event och workshops som är inbokade.
Så förra veckan avbokade jag några saker, sköt fram andra och prioriterade min träning och meditation. Igår var det ljudlöst och flight mode, och Martin serverade brunch innan vi gick ut och letade svamp.
Det där med att brinna starkt utan att brinna upp. Ibland går det över gränsen, ibland är det den där perfekta lågan. Jag lär mig fortfarande.

Jag har dragit mig från att dela det här inlägget. Dels för att jag inte orkar mer spirisplaining, men också för att ingen ska läsa det här och tänka “shit Vevve är labil, jag kan inte boka något med henne tänk om det blir inställt”. Tillslut vägde det över att jag innerligt är övertygad om att vi behöver dela med oss av alla aspekter av livet, alla sidor av myntet.
Inte bara dem som skiner mest.

24 kommentarer

  1. LOVE YOU!!! Alltså okej det är starka ord, men alltså TACK. Jag håller med dig till etthundrasjuttionio procent och hade kunnat skriva detsamma. Hur man inte vill ha massa tänk positivt och andas genom vänster näsborre jättelänge, eller om det var höger. Eller dömanden eller donanden. Kan verkligen också förstå det sista du skrev – men det är också just därför jag vill gå för just dig, för att du är äkta, och hymlar inte med att livet är alla möjliga situationer. Att man tar beslut och livet händer däremellan och man kan behöva ombesluta. UTAN EN MASSA JÄKLA NONSENS.

    Jag har en sån period nu. Jag har ett blogginlägg som ligger och väntar på att se om jag ska publicera det eller ej, lite av samma anledning. För att sårbarhet är sårbart. Men så jäkla viktigt. TACK för ditt mod. Tror vi är dundermånga som känner igen oss. Du hjälpte mig just nu. Med att visa tillåtelse att vara precis där man är. Kärlek till dig sista!

  2. Trots att allt man gör är kul och att man älskar sitt jobb kan man ju blir trött och till och med utbränd. Jag älskar mitt jobb som artist och sångerska. För två år sen la min röst och kropp av helt mitt under en turné som jag tyckte var superkul. Jag skämdes för att säga att jag var trött – jag har ju världens bästa jobb. Som yogalärare pratar vi om att våra elever ska lyssna på sina kroppar, känna in, vila när det behövs. Själva kör vi på – ibland till botten.
    När jag blottar att jag är trött, haft en as jobbig dag, som förra onsdagen när jag bokstavligen kom från rättspsyk rakt in i yogasalen med allt vad det innebär och lite skämtsamt sa att jag hoppas jag klara det här utan att rasa ihop visar det bara att jag också har min skit, mitt bagage – men att yogan hjälper även mig. Dessa dagar brukar jag säga att “ni får det jag behöver” och oftast kliver jag av mattan med påfylld energi.
    Vad vore vi för lärare om vi inte var ärliga?
    Glöm inte att vi är fler, som precis som du blir trötta. Glöm inte heller att vi är fler som kan yoga. Även om vi inte kan ersätta DIG så kanske vi kan hjälpa in och hoppa in, täcka upp där det behövs så du får ett break. Kick ass when you feel like it – rest when you need it! KRAM

    1. Ja absolut! hade inte klarat detta utan alla grymma vänner och lärare att dela och avlasta detta med.
      Vi behöver visa eleverna att de inte blir “picture perfect” av yoga, en blir/är sig själv, förhoppningsvis bara lite mer uppmärksam.
      Tack för dina tankar Karin <3

  3. Men ja..! Helt spot on! Tack för det här inlägget. Jag känner varje ord du skriver och tack igen, att du publicerade det ❤️

  4. Tack snälla för att du delar med dig av hur det är att vara mänsklig! Så självklart att man inte orkar köra i 180 hela tiden, Man måste serva sig själv ibland också! ?

  5. Tack för din ärlighet!

    Fantastiskt bra inlägg. Så viktigt tror jag att visa på att en yogalärare, likväl ngn som utför yoga överlag oavsett “grad”, inte är “fulländad” bara därför att. “Jag har funnit yogan så därför klarar jag allt livet ställer mig inför”. För så är det ju verkligen inte.

    För mig är yogan något att vara i, för att kunna göra sedan. En liten oas för stunden, men förhoppningsvis något som också stillar hjärnan överlag på sikt.

    Lite som en syrgasmask i akuta lägen, men även som en förebyggande “hälsokur”, i det långa loppet.

    Må väl!
    //Susanne

    1. Tack för dina tankar Susanne håller så med dig och hoppas bidra till att av-guru-fiera yogalärare.
      Yoga gör ingen till übermänniska, bara hjälper att andas när allt sker 😉

  6. Tack för att du delar med dig av det här. Många lever nog på gränsen och det kan nog finnas mycket förståelse, just därför, för att saker avbokas om det blir för mycket. Jag som trillat över gränsen tycker du är otroligt smart som ställer in lite här och där i nuläget. Går en in i väggen måste ju allt ställas in – på obestämd framtid. Det är inget bättre alternativ.

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.