Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://yogaworld.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Vevve Jäderlund
Yoga World
Everyday YogaMindsetTala Ohm YogaYoga

Förlåta och gå vidare, för min egen skull

Jag kommer ihåg att det fanns så mycket ilska inom mig från unga år.
Att jag lärde mig att underhålla ilskan, göra den stark och använda den mot andra. Insåg inte då hur mycket det faktiskt skadade mig, förmodligen flerfaldigt mer än den jag riktade det mot.
Så jag bar på ilskan, och när den inte användes utåt läckte den inom mig.
Men oavsett hur dåligt jag mådde kunde jag inte släppa, fick inte släppa, för jag skulle inte ge upp först.

Som skrivit tidigare älskar jag myter, de ger mig obarmhärtig insikt i mina egna beteenden och omvärlden. Såklart i kombination med en massa annat ‘arbete med mig själv’, men jag minns en saga om Hanuman som gav mig en rejäl tankeställare om just min relation med ilska.
Kommer inte ihåg om den är från Bhagavad Gita men tror det. (edit kom på nu att jag hörde den från Anja på Yogobe, du kan lyssna till historien här)
Den börjar med att Lord Ram och Hanuman står och ser ut över ett fält med massa sårade och döda från den nyss härjande striden.
Hanuman, apguden som är känd för sina långa kliv, blir ombedd av Ram att ta sig till berget där en specifik läkande ört växte. Örten skulle användas för att läka de sårade soldaterna.
Hanuman tar ett kliv till berget väl där kommer han inte ihåg hur örten ser ut, och vet att det är bråttom så samlar alla växter han kan finna i en stor bukett innan han återvänder till Ram.
Det här går i sådan fart att buketten tar eld, och röken från buketten lägger sig över fältet, över sårade från båda sidorna och läker dem alla.

Det här slog an hos mig.
Du vet när något bara landar i kroppen, när en insikt liksom sätter sig.
Där och då blev det en förkroppsligad sanning för mig att förlåta och gå vidare, för min egen skull.
Att förvägra någon annan förlåtelse höll inte bara dem från att läka, att gå vidare, men också mig.
Framförallt mig.
Att släppa ilskan, vissa delar som jag då burit på i nästan 12 år var en befrielse.
Gav mig lättnad och frihet.

Förlåtelse handlar inte om godta allt. Att blunda för andras beteenden som du inte uppskattar eller att blint lita på allt. Men att släppa just den händelsen, att slut älta, sluta läcka giftet.
för mig handlar det om att läka sig själv, mig själv.
Att förlåta mig själv för de stunder jag skäms över hur naiv jag var.
Förlåta att jag svek mig själv och inte stod upp, eller sa min sanning.

Att sedan dra lärdom från det hjälper mig att inte samla på mig ilska eller bitterhet när de känslorna kommer (för tro mig de kommer fortsätta komma), och möta nästa situation utifrån de insikterna.
Stark i min sanning.
Stark i min förmåga att förlåta.

Populärt från Yogaworld.se

Lämna en kommentar