Vevve Jäderlund
Yoga World
Everyday Yoga

Ett misslyckat IVF-försök och total tomhet

foto: jake hills

Så kom ännu en mens, och med den känslan av total tomhet och sorg.
Och tankestormen om “hur fan ska jag hantera, släppa och gå vidare efter det här?”

Hållpunkter för IVF-behandlingen (och här kan du läsa om resan fram tills nu):
26:e september kom mensen som planerat med hjälp av p-pillerstyrning.
Dagen efter, den 27:e började jag med Menopur äggstimulerande medicin som intog i form av en spruta jag gav mig själv varje kväll.
Den 1:a oktober tillkom en till spruta Fyremadel varje kväll, för att hämma hjärnans signaler att reglera äggöverskottet, och inte heller sätta igång ägglossning
7:e oktober var det dags för kicka ut äggen-sprutan
9:e oktober åkte vi upp till Falun för att plocka ut äggen, och befrukta med M’s sperma. Totalt blev 4 ägg befruktade
12:e oktober blev det upp till Falun igen för att plantera in ägget
13:e oktober började jag med progesterontabletter, 3 gånger dagligen
14:e fick vi veta att bara 1 ägg kunde frysas in
23:e oktober kom min mens
Och när vi tog graviditetstestet bekräftade det att det var mens och inte någon annan typ av blödning.

Hela upplevelsen har varit ganska surrealistisk, allting har varit så teoretiskt att jag inte kunnat förhålla mig till det, inte hunnit bygga upp förväntningar… trodde jag.
Det galna är att det jag var mest orolig för var att ta de äggstimulerande sprutorna eftersom både läkaren och flera andra berättat att det ibland kan bli för stimulerat och behövas avbrytas. När det flöt på och vi fick tid tid Falun var jag lite orolig att ägglossningen skulle hinna ske innan vi kom upp, så det inte fanns några ägg att plock ut, men när de fick ut flera ägg släppte allt och jag trodde helt ärligt att vi var i hamn.
Läkarna har hela tiden varit väldigt tydliga med att de inte finns några garantier så de har inte hausat mina förväntningar medvetet (faktiskt gjort allt de kan för att hålla dem nere). Men allt vi fick höra var “wow det ser så bra ut” och så hade jag någon naiv bild i still med “En Cellsam historia” att om vi bara fick in ett befruktat ägg i min hormonpumpade livmoder så hade vi tagit oss förbi alla motstånd och succé var skrivet i stjärnorna.
Jag kommer tillochmed ihåg att jag känt mig skyldig över att min IVF-resa inte skulle räknas eftersom vi skulle få till det på första försöket.

Det har varit helt omöjligt att inte övertolka eller analysera varje kroppssensation från de två veckorna de satte in ägget till graviditetstestet skulle göras. Om brösten blivit mer eller mindre svullna, om illamåendet var på grund av progesterontabletterna eller om det var morgonillamående. Så när första blödningen kom chantade jag sköterskans ord i huvudet “en liten blödning är helt normalt, inget att oroa sig över” var och varannan minut tills den lilla blödningen blev den stora blödningen och jag förstod att det var mens.
Då brast det, då insåg jag hur jag stängt av allt i två veckor, och hur mycket jag hade hoppats, hur säker jag hade varit på att det fäst.
Då kom också allt över, hur jävla oskönt det var att plocka ut äggen, inte bara smärtan i den faktiska extraheringen av äggen, men också allt som har stoppats in i mig, alla undersökningar och hanteringar av mitt kön. Jag har varit tvungen att helt koppla bort och stänga av vid undersökningarna för att stå ut. Jag vill vara tydlig med att jag haft bra läkare och på inget sätt känner att de felbehandlat mig, men det har varit så galet emotionellt jobbigt att hoppa i och ur alla de olika gynekologstolarna och kliniskt hanteras som på ett löpande band.
I sorgen över ännu en utebliven graviditet kommer också rädslan och obehaget att behöva gå igenom allt det igen.

Så i mitt försök att hantera detta har jag tillåtit mig att ömsom bryta ihop, sitta på toagolvet och hulkgråta kippandes efter andan, ömsom döva med Netflix-maraton för att slippa tänka.
Sorgen blir lite mindre överväldigande och upprivande för varje dag och snart orkar vi tänka på hur gå vidare och vad nästa steg är.

4 kommentarer

  1. Alltså de där såren man får av att låtsas att allt är normalt, “in och rota där du bara, tack och hej”. Jag känner med dig <3

    1. det känns så överdrivet att tycka att det är jobbigt, de gör ju bra sitt jobb och vill hjälpa oss få barn men var sjukt mycket mer emotionellt än jag någonsin kunde ana. Tack chefen <3

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.