Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://yogaworld.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Vevve Jäderlund
Yoga World

Mindset

Everyday YogaMindsetTala Ohm YogaYoga

Förlåta och gå vidare, för min egen skull

Jag kommer ihåg att det fanns så mycket ilska inom mig från unga år.
Att jag lärde mig att underhålla ilskan, göra den stark och använda den mot andra. Insåg inte då hur mycket det faktiskt skadade mig, förmodligen flerfaldigt mer än den jag riktade det mot.
Så jag bar på ilskan, och när den inte användes utåt läckte den inom mig.
Men oavsett hur dåligt jag mådde kunde jag inte släppa, fick inte släppa, för jag skulle inte ge upp först.

Som skrivit tidigare älskar jag myter, de ger mig obarmhärtig insikt i mina egna beteenden och omvärlden. Såklart i kombination med en massa annat ‘arbete med mig själv’, men jag minns en saga om Hanuman som gav mig en rejäl tankeställare om just min relation med ilska.
Kommer inte ihåg om den är från Bhagavad Gita men tror det. (edit kom på nu att jag hörde den från Anja på Yogobe, du kan lyssna till historien här)
Den börjar med att Lord Ram och Hanuman står och ser ut över ett fält med massa sårade och döda från den nyss härjande striden.
Hanuman, apguden som är känd för sina långa kliv, blir ombedd av Ram att ta sig till berget där en specifik läkande ört växte. Örten skulle användas för att läka de sårade soldaterna.
Hanuman tar ett kliv till berget väl där kommer han inte ihåg hur örten ser ut, och vet att det är bråttom så samlar alla växter han kan finna i en stor bukett innan han återvänder till Ram.
Det här går i sådan fart att buketten tar eld, och röken från buketten lägger sig över fältet, över sårade från båda sidorna och läker dem alla.

Det här slog an hos mig.
Du vet när något bara landar i kroppen, när en insikt liksom sätter sig.
Där och då blev det en förkroppsligad sanning för mig att förlåta och gå vidare, för min egen skull.
Att förvägra någon annan förlåtelse höll inte bara dem från att läka, att gå vidare, men också mig.
Framförallt mig.
Att släppa ilskan, vissa delar som jag då burit på i nästan 12 år var en befrielse.
Gav mig lättnad och frihet.

Förlåtelse handlar inte om godta allt. Att blunda för andras beteenden som du inte uppskattar eller att blint lita på allt. Men att släppa just den händelsen, att slut älta, sluta läcka giftet.
för mig handlar det om att läka sig själv, mig själv.
Att förlåta mig själv för de stunder jag skäms över hur naiv jag var.
Förlåta att jag svek mig själv och inte stod upp, eller sa min sanning.

Att sedan dra lärdom från det hjälper mig att inte samla på mig ilska eller bitterhet när de känslorna kommer (för tro mig de kommer fortsätta komma), och möta nästa situation utifrån de insikterna.
Stark i min sanning.
Stark i min förmåga att förlåta.

Everyday YogaMindsetTala Ohm YogaYogaYoga med Vevve

Yoga varje dag – 40 dagar yogastreak

Så jag delade förra veckan på instagram om hur Sara, i ett av våra långa samtal som inte kommer med i podden, gav mig en rejäl tankeställare. Fick mig att inse att jag tappat min yogapraktik, och behövde ta ett omtag, komma in i matchen igen.

During a looong discussion with @yogaprehab yesterday she accidentally, verbally, gave me an open handed face slap. The good, wake-the-fuck-up kind. About walking the talk as yoga teachers. Not the same as pretending or doing stuff because we should or have to so the yoga police won't come. But acctually being disciplined in our own practice. Lately I've been slacking of and spending less time on the mat. I think that's okay, depending on the reason. I realized my reasons for it was avoidance, sticking my head in the sand. So today I started a 40 days yoga-streak. 30 minutes minimum followed by seated meditation. I've done a list with what class for what day and then it's just doing it. Just showing up. For me. Thanks for the reminder partner 😘 #everydayyogi #yogaföralla #yoga360podcast #yogaworld #yogavarjedag #showup

A post shared by Veronica Jäderlund (@vevvejaderlund) on

Svaret blev yoga varje dag i en så kallad 40 dagar yogastreak och eftersom flera frågat om detaljerna kommer de här.

För att kunna återvända till mattan behövde jag ärligt identifiera vad som höll mig borta från den. En stor sak var brist på inspiration, och här vill jag poängtera att ingen annan kan få oss att röra på oss eller ta tag i vår yoga eller träning. Men jag vet att jag har lusten att röra på mig, den tar bra form i löpning, kettlebell och skivstång istället för yoga. Hur kom det sig? Där är vi tillbaka till inspiration igen, när jag väl ville yoga visste jag inte vad jag ville göra, men framförallt vad jag inte ville göra. Jag ville inte slösa en timme på mattan utan mål, jag ville ge kroppen en genomkörare. Det kunde den andra träningen garantera så det gick det före.

En annan sak som höll mig borta var att jag tappat tilltron till yogan. Förut såg jag det som något allsmäktigt, nästan som en huvudnyckel som löste allt. Riktigt så ser jag det inte nu, och den besvikelsen gjorde att jag inte ställde mig på min insvettade rektangel.

Mer om punkt två kommer i ett senare inlägg, det är liksom en ganska stor sak. Lättast att ta tag i för att faktiskt komma igång med yogan igen var inspirationen. För det vände jag mig till mitt säkra kort: YogaGlo. Dels för att det inte finns IRLyoga där jag bor och är för långt att pendla in till Stockholm för dagliga klasser.
YogaGlo har flera lärare jag gillar och så många klasser att välja mellan, där finns alltid något som möter mitt behov.
Några riktiga lustdödare för min del är: klasser där inledningspratet tar en evighet, klassbeskrivningar som utlovar en sak och så försvinner fokuset iväg och det blir varken hackat eller malen. Ogenomtänkta klasser, här hamnar allt från dåligt strukturerade sekvenser till att läraren har taskig tajming med sina instruktioner och inte fattat att det är skillnad att hålla klass IRL vs inspelad klass.

Som ni ser, en hel del åsikter och preferenser om vad jag ska lägga in tid på.
En del säger då; minska dina krav. Till er, sänk era krav om det hjälper er att komma igång, allt som hjälper er få till er praktik är super! Jag värderar min tid och min yogapraktik högt och vill göra det bästa av den.

För mig är YogaGlo det bästa och framförallt då
Kathryn Budig
Tiffany Cruikshank
Taylor Harkness
Med inslag av Jason Crandell och Annie Carpenter.

Utifrån alla dessa insikter och önskemål gjorde jag ett enkelt schema i excel. Med start 23:e maj och slut 1:a juli, flyter dagsfokuset löpande mellan bakåtböjning, höftfokus, core, twist och flow. Sedan valde jag klasser på minst 30 minuter från någon av lärarna nämnda ovan och klistrade in länken där den klassen passade.
Så vips hade jag mitt 40-dagarsschema.
Varje dag har inte varit kul, i går ville jag verkligen inte, sköt upp min 90-minuters “Open & Twist” med Tiffany till 19 på kvällen. Där klev disciplinen in, och den innerliga önskan att kultivera mig själv med hjälpa av yoga. Så jag tog mig till mattan och gjorde det jag skulle. Det hade inte hänt om jag inte hade en klass att bara köra igång. Jag hade fastnat i att scrolla och känt efter för mycket.
Ibland är det bara att göra’t.

Så sammanfattningsvis:

  • ta reda på varför du inte får till din yoga
  • skapa handlingsplan på hur överkomma det hindret
  • tydliggör varför du vill göra detta
  • gör’t

Lycka till!

28 maj, 2018 | 5 KOMMENTARER!
Everyday YogaMindsetTala Ohm Yoga

Bli supermänniskevarianten av dig själv med yoga, mindfulness och alla verktyg du har

Jag läste för ett tag sedan om mikrodosering för att levla upp karriärslivet. Alltså att ta små doser av droger, inte för att trippa, utan för att maxa sin arbetsförmåga.
Så idag kom (återigen) “Take Your Pills” upp som förslag på Netflix och det blev dokumentären för veckan. I korthet handlar den om hur det i USA sätts i system att knapra ADD/ADHD-mediciner för att skärpa fokuset. Detta så man kan prestera bättre i skolor och på jobb.

Mina tankar gick direkt till något jag reflekterat mycket över på senaste; hur vi i tidningar och på sajter får lära oss att vi kan bli supermänniskevarianten av oss själva med yoga, mindfulness och alla verktyg vi har.
Att vi ska sålla tankar och rensa sorl, nå höger kognitiv förmåga, få bättre provresultat och snabbare samla information till projekten på jobben.

Min fråga är varför?
Varför, inte bara USA utan världen i stort, strävar mot den här übermench-tanken?
Vad ska vi göra med denna maxade förmåga?
Med vårt klara fokus och skärpa sinne?
Jobba mer, hårdare, längre dagar?
Så alla kan få högre lön, konsumera mer och tillbringa ännu mindre tid med familj och sig själva?

Varför innebär supervarianten av oss själva ett högre produktionstempo?
Vad är det med mer prestation och ‘arbetsstolthet’ som vi likställer med livskvalité och framgång?

Och ja, jag vet att jag på inget sätt är först, eller originell, att uttrycka denna tanke. Men iochmed att jag omedvetet fann mig sökande mot enkelhet och lösdriveri har jag medvetet omstrukturerat mitt liv så det innebär mer av det, och mindre karriärsatsning.
Låt mig säga – det är underbart.
Den inlärda stressen att jobba mot kulturellt högt värderade mål är inte helt ute ur mitt system. Men saker som förut triggade mig att skippa sömn, känna mig otillräcklig och få höjd puls lämnar sakta listan på mest tänkta tankar, och har lagt sig i den yttre kanten av min periferi.

Mina försök att sålla tankar, rensa sorl och nå höger kognitiv förmåga får vara en del av större självkännedom, och mitt bidrag till en mer human värld.
Vi får se hur det går, men det är vart jag är på väg just nu iallafall.

 

MindsetTala Ohm Yoga

​Jag har också lågvattenstunder – men vem fan märker det?

​Efter en helg på moln var det bra med lite ödmjukhet.
Dagens klass på yogashakti började bra, en fullbokad sal med glada yogis välkomnade mig tillbaka efter 2 veckors uppehåll och jag var så taggad på temat och klassupplägget.
Som vanligt är det några engelsktalande deltagare så jag ska switcha mode i mitt språkcentrum till english. Men det var en bugg i dataprogrammet och det blev tilt. Så helt plötsligt kunde jag knappt svenska eller änglisch.

Men “dä schao mast gå ånn” som de säger och jag fortsatta rocka klassen. Med ett självrapporterande kommentarspår om hur jävla illa det gick. Förtydligande, jag sa alltså inte “nu är jag kass, det här går skit” utan mer “okej vi tar det på svenska också, suck – one more time …”
Efter klassen samtalade jag som brukligt med Elin i repan om högt och lågt i livet. Och jag nämnde att språket gick åt fanders. Då kom två elever som varit med på klassen och den ena sa det jag egentligen vet:
– Klassen var riktigt bra, den enda som tänkte på hur det gick med språket var du. Det sämsta du kan göra är att påpeka det.

Hon har såklart helt rätt, vi är alla vår egna största kritiker.
Jag har höga krav på mig, vet hur jävla bra jag kan vara. Och vet när jag inte levererar i linje med vad jag kan, eller vill. Men det blir inte bättre av att jag ältar det jag upplever inte lirar.
Innan hon lämnade mig frågade min lärare för dagen:
– Är det du som har den här klassen varje vecka? Har du fler klasser?

Det är inget fel i att vilja leverera med kvalité. Men dagens påminnelse, levererad i form av en käftsmäll precis som mina läxor oftast kommer, var att ge mig själv lite utrymme och lita på min förmåga och att yogan är tillräcklig.

19 mars, 2018 | 2 KOMMENTARER!
Everyday YogaMindsetTala Ohm Yoga

Självkärlek eller självcentrering? Våga stå stolt när du gjort något bra

Självkärlek eller självcentrering – det är frågan. När övergår en stärkt känsla av kärlek och tilltro till sig själv, till skryt och övertro? Reflektionen slog mig när jag delade en gruppbild från helgens 200h yogalärarutbildning (Teacher Training = TT).

So this is the tribe, the first pack of wolfes, of kick ass amazons. I'm on cloud nine after this weekend filled with laughs, tears, questions and great beginnings. A few years ago I first dared to confess to myself I wanted to offer my own teacher training. After a while, and a whole bunch of support from a handful of awesome people, I realized it could be done. So I started to put in the hours, plan, prepare and werk, werk, werk it. Bombastic to be here. And to whole heartedly feel that my offering is authentic, of high quality and is going to release brilliant yoga teachers to the world. On a personal plane huge to feel like I deserve every bit of this magic moment. #everydayyogaschool #yogaföralla #yogatt #yogateacher #yogalärare #hittadinsannastory #beyoga365 #yoga360podcast #yogaworld

A post shared by Veronica Jäderlund (@vevvejaderlund) on

Ni som följt med på resan vet hur oerhört tacksam och glad jag är över att få förverkliga drömmen att få skapa och dela med mig av det här. Att det har växt fram över nästan två år. Under vilka jag stött och blött vilka delar jag vill ta med för att erbjuda en kvalitativ utbildning som ger förutsättningar för smarta och kunniga yogalärare.
När första helgen då äntligen kommer och jag fick se hur allt arbete för föll på plats, hur glödlampa efter glödlampa tändes allteftersom och hur min monolog övergick till nyfikna samtal med utforskande frågeställningar kan ni ana min interna känslokavalkad av lycka, tacksamhet, stolthet och lättnad.
Jag insåg likheten med föräldrar eller djurägare som visar upp bilder och stolt proklamerar hur mycket mer mogna, insiktsfulla, ödmjuka och kärleksfulla just deras barn/hund är. Jag vill bara prata om dem och höja alla till skyarna, men försöker bita mig i tungan och utöva lite självinsikt.

Även om jag skriver att jag har valt ut delar, jag har satt ihop läroplanen, jag har skrivit manual och jag, jag, jag så är det absolut inget jag gjort själv. För det första gör yogan jobbet, denna etablerade tradition är källan som jag bara delar med mig av. Visst jag vet en hel del grejer, men kunskapen är inte min, den har jag fått med mig från högskolestudier, flera yogautbildningar (där jag har fått assistera, observera och öva), och en hel del böcker. Inget unikt, allt någon annans och allas.
Framförallt vore yogalärarutbildningen inget utan dem som faktiskt går den, som lyssnar, frågar, skapar.

Så till min reflektion: Självkärlek eller självcentrering? Bland alla dessa känslor, i mina svar om hur det gått och min IG-post varför fokuserar jag inte bara på gruppen och yogas storhet. Varför kommer de här tankarna om mig och min del i det hela. För min del finns det inga motsättningar, jag vet och ger cred till ursprungskällorna för allt. Samtidigt tycker jag att det är lika viktigt att kunna fullt ut tillåta mig att känna mig grym när jag lyckats med något jag arbetat hårt mot, för vi är så snabba att slå ner på oss själva. Det är dock skillnad på att skryta och överdriva och sakligt observera vad jag gjort bra, och vara nöjd med mig själv:

  • “Jag är världens bästa lärare, den här TTn slår alla andra med hästlängder” vs “Jag har skapat en gedigen utbildning som håller vad jag lovat”
  • “Det här är en helt ny yogastil som inkorporerar biomekanik och rörelsemedvetenhet” vs “Det finns många smarta yogalärare som lyfter vikten av att träna smart, jag hoppas vara en av dem och höja nivån”
  • “Jag förtjänar att hålla TT för jag lär ut riktig yoga” vs “Jag förtjänar att känna mig stolt över det håra arbetet jag lagt ner, och den bra produkten som blivit resultatet”

Såklart finns det självcentrering i det hela. Jag tror inte att en liten dos av det är dåligt, jag tänker det behövs till viss mån för att drivas framåt och fortsätta utvecklas. Bara det inte tar över och målet blir att tillfredsställa det istället för att använda det som bränsle.

Vad tänker du?

28 februari, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2 3 40